En post här som eventuellt blir min sista, därav längden. Tack alla för den tid som varit. Vi får se om jag orkar ta upp det igen.
Sedan jag blivit singel har jag fått en roll för vissa som den lössläppta singeltjejen utan några samvetskval. Visst, jag har omfamnat den rollen totalt, levt mig in i minsta detalj, blåst på elden, saftat till historier om knäppa blöta kvällar med främlingar.
Men det finns saker som är heliga för mig. Ta vänskap och kärlek.
Min vänner betyder allt för mig, de ger mig hopp om livet, och jag ventilerar ofta minsta lilla problem för dem. Och eftersom jag är dumt godtrogen så tror jag att de jag berättar saker för inte har någon dold agenda att skada mig.
Jag kan ta ett exempel på ett rygghugg jag fick för länge sedan. Det kan ha varit fem år sedan någon skickar ett sms till min mobil där det står att jag är värdelös, dum i huvudet, ful och fet och aldrig kommer lyckas med något i livet.
Ha! Säger ni, det är väl inget. Men grejen är ju att jag är den klassiska tuffingen som är svag. Jag grät i två dagar.
Jag intalade mig att personen hade rätt. Jag kände mig otroligt sviken och lurad. Dessutom var det någon högtid, typ valborg och alla skulle ut och svira, jag låg bara i sängen och grät och min pojkvän försökte förgäves få mig på bra humör.
Mina vänner betyder allt för mig. Min vänner och kärleken.
Tro det eller ej, jag är en sucker för kärlek. Trots allt snack om att knulla och att utnyttja män.
Jag antar att jag inte varit redo att ge eller ta kärlek sedan mitt uppbrott med mitt ex. Jag älskade honom så jävla mycket. Men ingenting är lätt, jag hade problem, han hade problem, och jag löste det genom att sticka huvudet i sanden.
Jag löste det genom att umgås mer med mina vänner och mindre med honom. Jag löste det inte genom att prata. Det var så infekterat, det var alltid någon som började gråta eller skrika. Det var rätt så mycket drama, minst sagt.
Så, i slutet. Jag gjorde dumma grejer. RIktigt dumma grejer. Och trots att jag ville berätta så kunde jag inte. Jag ville väl inte såra honom, eller så var jag bara rädd att han skulle sluta älska mig.
Jag kompromissade och berättade delar av sanningen. Han hade också gjort snedsteg. Min värld rasade. Inte för att han gjort lika hemska grejer som jag, utan för att jag trodde att han aldrig kunde göra något sånt. Han hade en stark moral och det kändes som han inte kunde fela.
Så vi gjorde slut. Men för sent. Vi genomled en jul ihop där jag inte rörde honom, inte tilltalade honom och inte gjorde något för att visa någon kärlek. Jag kunde ju inte! Jag hade ju redan svikit. Allt detta i fin skärgårdsmiljö med hela tjocka släkten som statister. Det var en frostig jul.
Första gången jag dumpar honom är på hans födelsedag. Mitt i natten, mitt på järntorget. Jag har under hela kvällen känt att det är på upphällningen, jag dricker som en tok, jag är så full så full, för att våga.
Jag sover hos en kompis. Dagen efter, jag har spytt hela natten, spytt och gråtit, och han ringer: "kom hit, vi måste prata". Jag åker dit. Jag klarar inte av att prata. Jag ska dagen efter åka tillbaka till stockholm. Vi ser på film och sedan när vi går och lägger oss är lägenheten så full av ångest att det inte går att andas. Det slutar med att vi båda två tar sömntabletter för att kunna sova.
I stockholm, jag jobbade på, han ringer och ringer, jag orkar inte, måste göra ett bra jobb, vill inte tänka på det. Helgen kommer. På lördagen ringer jag och säger att vi inte kan fortsätta, att det är slut.
Han är knäckt, han grinar. Han är dessutom hemma hos sin pappa och hjälper till att flytta.
Jag ligger i min sunkiga lägenhet i Stockholm och jag ska flytta tillbaka till göteborg och ta min examen. Jag vill skita i allt. Min mamma tar tåget upp för att hämta hem mig. Jag bara gråter och känner mig vilsen.
Men ja, det tar inte slut där. Vi fortsätter att ha någon slags kontakt efter vi gjort slut. Han vill försöka igen, och det hade kanske funkat om jag vågat säga att jag varit otrogen mot honom. Men jag trodde inte han skulle orka det. Jag orkade definitivt inte med det.
Men, han har gått vidare nu och är lycklig, måhända att jag raljerat över hans nya liv och nya relation här, men det är ju bara för att höja mig själv.
Han har gått vidare, och jag har gått vidare. Men jag har inte gjort det på samma sätt. Det finns så många olika sätt att göra det på. Om du läser det här. Förlåt. Förlåt för att jag var en usel flickvän den sista tiden, och förlåt för att jag inte kunnat ge dig att du faktiskt har någon som du älskar och som älskar dig, nu.
Varför skriver jag om detta undrar ni?
Jo, för att han ringer mig idag och berättar att han fått en lapp där det står att jag var otrogen mot honom. Han har tappat all respekt för mig, och jag förstår det: vad jag gjorde var jävligt fel.
Men han sa också att han helst av allt inte skulle vilja veta.
Jag har berättat om min otrohet för några av mina vänner. Och jag kan för mitt liv inte förstå vem som känner sig ha ett ansvar att berätta det för honom. I ett anonymt brev dessutom. Visst, det kan vara så att det är någon av våra gemensamma vänner som sagt det till honom och bett att han inte ska berätta för mig vem han fått informationen av.
Men varför skulle jag misstro mitt ex när han säger att han fått en lapp? Jag litar på honom. Jag känner honom, vi har ju ändå varit ihop rätt länge..
Det är så konstigt. Vem tjänar på det här? Han mår dåligt, jag mår jävligt dåligt också.
Vi har båda gått vidare och detta hände för ett och ett halvt år sedan.
Det finns två tänkbara anledningar. Den ena är att någon, som säger sig ha ett stort patos och rättstänkande (nästa av bibliska mått), inte klarar av att hålla en sån här sak inom sig. Då är det höjden av egoism. .
Det andra skälet är att någon som vet detta är trött på mig och tycker jag gjort orättfärdiga saker. Det kan tänkas att personen känner att jag inte är lika bra kompis som förr (svårt nu, när man inte bor i gbg), eller att jag på något sätt baktalat dem. Visst, jag har väl baktalat en och annan, men inte på det sättet. Inte för att krossa någon, utan för att jag snackar innan jag tänker. Det är ju därför man älskar eller hatar mig. Jag är som ett stort barn.
Det olustiga är att jag tror att jag vet vem eller vilka det är. Men jag känner inte till motivet.
Vad jag har lärt mig av det här, tangerar det jag skrivit i föregående poster. Jag är för öppen, jag tror att alla vill gott, jag vill bli älskad av alla.
Vad som hände mellan mig och mitt ex hände. Det har ingen annan med att göra. Vi har lidit våra kval. Varför gräva i sånt nu? Jag känner äntligen att jag kanske kan älska någon igen, han ska gifta sig, vi är båda lyckliga.
Det var nog rätt att vår relation avslutades, annars hade han inte träffat sin nya. Visst, det hade inte behövt bli så jävla långt, utdraget och smärtsamt. Men det är inte konstigt efter sju år ihop. Separationen hade nog inte kunnat komma som ett läkarsnitt. Det är vad jag tror.
Jag ska fundera på om jag ska fortsätta med den här bloggen. Vad jag vill med mit skrivande här, är att visa att en kvinna kan ha en sexualitet, kan ha det roligt, tråkigt, vara glad, deprimerad, full, you name it utan att på något sätt bli ett offer. För thats how the story goes. Som människa med kuk är det okej att ha en massa olika känslor och bete sig både bra och dåligt, men som kvinna: ajabaja!
Detta är en sann feministisk kamp och min terapeutiska ventil. Och jag har försökt vara lite rolig emellanåt.
Men jag får känslan av att alla inte läser min blogg med den här förförståelsen. Vissa läser den för att den är snaskig, för att kunna snacka skit om vad jag gör och hur jag tänker. Ja, jag gillar ju att blanda högt och lågt, har jag hört både en och två gånger, och ofta med någon slags avsmak i tonläget. Jag har inget emot att folk läser den för att den är snaskig på rätt sätt. Inte för att höja sig själva i mitt dokumenterat dåliga leverne.
Jag har blivit paranoid. Jo, jag har några jag litar på, men de vänner som finns där i periferin, hatar ni mig eller? Är ni avundsjuka? Äcklas ni av mig?
Jag behöver inga hatkampanjer, jag behöver ingen såpoperedramatik. Det klarar jag så bra själv. Vill ni inte ha mig i ert liv, säg det!
Ja, jag vet varken ut eller in. Jag är dum, jag är godtrogen, jag är kanske inte så smart, jag kanske babblar för mycket brevid mun, jag kanske vädrar mina åsikter för mycket, men jag skulle aldrig, aldrig smyga med vad jag känner inför någon. Det är jag inte kapabel till. Trots att jag är konflikträdd. Och klarar jag inte av att vara ärlig, då flyr jag.
Så. jippi! Det här kanske är det sista inlägget ever. Eller så hittar jag tillbaka till humorn och försöker skita i de som vill mig ont. Vem bryr sig egentligen, det är väl ingen som går under för att de inte får läsa om mitt misärliv. Annat än hatarna då!
Sedan jag blivit singel har jag fått en roll för vissa som den lössläppta singeltjejen utan några samvetskval. Visst, jag har omfamnat den rollen totalt, levt mig in i minsta detalj, blåst på elden, saftat till historier om knäppa blöta kvällar med främlingar.
Men det finns saker som är heliga för mig. Ta vänskap och kärlek.
Min vänner betyder allt för mig, de ger mig hopp om livet, och jag ventilerar ofta minsta lilla problem för dem. Och eftersom jag är dumt godtrogen så tror jag att de jag berättar saker för inte har någon dold agenda att skada mig.
Jag kan ta ett exempel på ett rygghugg jag fick för länge sedan. Det kan ha varit fem år sedan någon skickar ett sms till min mobil där det står att jag är värdelös, dum i huvudet, ful och fet och aldrig kommer lyckas med något i livet.
Ha! Säger ni, det är väl inget. Men grejen är ju att jag är den klassiska tuffingen som är svag. Jag grät i två dagar.
Jag intalade mig att personen hade rätt. Jag kände mig otroligt sviken och lurad. Dessutom var det någon högtid, typ valborg och alla skulle ut och svira, jag låg bara i sängen och grät och min pojkvän försökte förgäves få mig på bra humör.
Mina vänner betyder allt för mig. Min vänner och kärleken.
Tro det eller ej, jag är en sucker för kärlek. Trots allt snack om att knulla och att utnyttja män.
Jag antar att jag inte varit redo att ge eller ta kärlek sedan mitt uppbrott med mitt ex. Jag älskade honom så jävla mycket. Men ingenting är lätt, jag hade problem, han hade problem, och jag löste det genom att sticka huvudet i sanden.
Jag löste det genom att umgås mer med mina vänner och mindre med honom. Jag löste det inte genom att prata. Det var så infekterat, det var alltid någon som började gråta eller skrika. Det var rätt så mycket drama, minst sagt.
Så, i slutet. Jag gjorde dumma grejer. RIktigt dumma grejer. Och trots att jag ville berätta så kunde jag inte. Jag ville väl inte såra honom, eller så var jag bara rädd att han skulle sluta älska mig.
Jag kompromissade och berättade delar av sanningen. Han hade också gjort snedsteg. Min värld rasade. Inte för att han gjort lika hemska grejer som jag, utan för att jag trodde att han aldrig kunde göra något sånt. Han hade en stark moral och det kändes som han inte kunde fela.
Så vi gjorde slut. Men för sent. Vi genomled en jul ihop där jag inte rörde honom, inte tilltalade honom och inte gjorde något för att visa någon kärlek. Jag kunde ju inte! Jag hade ju redan svikit. Allt detta i fin skärgårdsmiljö med hela tjocka släkten som statister. Det var en frostig jul.
Första gången jag dumpar honom är på hans födelsedag. Mitt i natten, mitt på järntorget. Jag har under hela kvällen känt att det är på upphällningen, jag dricker som en tok, jag är så full så full, för att våga.
Jag sover hos en kompis. Dagen efter, jag har spytt hela natten, spytt och gråtit, och han ringer: "kom hit, vi måste prata". Jag åker dit. Jag klarar inte av att prata. Jag ska dagen efter åka tillbaka till stockholm. Vi ser på film och sedan när vi går och lägger oss är lägenheten så full av ångest att det inte går att andas. Det slutar med att vi båda två tar sömntabletter för att kunna sova.
I stockholm, jag jobbade på, han ringer och ringer, jag orkar inte, måste göra ett bra jobb, vill inte tänka på det. Helgen kommer. På lördagen ringer jag och säger att vi inte kan fortsätta, att det är slut.
Han är knäckt, han grinar. Han är dessutom hemma hos sin pappa och hjälper till att flytta.
Jag ligger i min sunkiga lägenhet i Stockholm och jag ska flytta tillbaka till göteborg och ta min examen. Jag vill skita i allt. Min mamma tar tåget upp för att hämta hem mig. Jag bara gråter och känner mig vilsen.
Men ja, det tar inte slut där. Vi fortsätter att ha någon slags kontakt efter vi gjort slut. Han vill försöka igen, och det hade kanske funkat om jag vågat säga att jag varit otrogen mot honom. Men jag trodde inte han skulle orka det. Jag orkade definitivt inte med det.
Men, han har gått vidare nu och är lycklig, måhända att jag raljerat över hans nya liv och nya relation här, men det är ju bara för att höja mig själv.
Han har gått vidare, och jag har gått vidare. Men jag har inte gjort det på samma sätt. Det finns så många olika sätt att göra det på. Om du läser det här. Förlåt. Förlåt för att jag var en usel flickvän den sista tiden, och förlåt för att jag inte kunnat ge dig att du faktiskt har någon som du älskar och som älskar dig, nu.
Varför skriver jag om detta undrar ni?
Jo, för att han ringer mig idag och berättar att han fått en lapp där det står att jag var otrogen mot honom. Han har tappat all respekt för mig, och jag förstår det: vad jag gjorde var jävligt fel.
Men han sa också att han helst av allt inte skulle vilja veta.
Jag har berättat om min otrohet för några av mina vänner. Och jag kan för mitt liv inte förstå vem som känner sig ha ett ansvar att berätta det för honom. I ett anonymt brev dessutom. Visst, det kan vara så att det är någon av våra gemensamma vänner som sagt det till honom och bett att han inte ska berätta för mig vem han fått informationen av.
Men varför skulle jag misstro mitt ex när han säger att han fått en lapp? Jag litar på honom. Jag känner honom, vi har ju ändå varit ihop rätt länge..
Det är så konstigt. Vem tjänar på det här? Han mår dåligt, jag mår jävligt dåligt också.
Vi har båda gått vidare och detta hände för ett och ett halvt år sedan.
Det finns två tänkbara anledningar. Den ena är att någon, som säger sig ha ett stort patos och rättstänkande (nästa av bibliska mått), inte klarar av att hålla en sån här sak inom sig. Då är det höjden av egoism. .
Det andra skälet är att någon som vet detta är trött på mig och tycker jag gjort orättfärdiga saker. Det kan tänkas att personen känner att jag inte är lika bra kompis som förr (svårt nu, när man inte bor i gbg), eller att jag på något sätt baktalat dem. Visst, jag har väl baktalat en och annan, men inte på det sättet. Inte för att krossa någon, utan för att jag snackar innan jag tänker. Det är ju därför man älskar eller hatar mig. Jag är som ett stort barn.
Det olustiga är att jag tror att jag vet vem eller vilka det är. Men jag känner inte till motivet.
Vad jag har lärt mig av det här, tangerar det jag skrivit i föregående poster. Jag är för öppen, jag tror att alla vill gott, jag vill bli älskad av alla.
Vad som hände mellan mig och mitt ex hände. Det har ingen annan med att göra. Vi har lidit våra kval. Varför gräva i sånt nu? Jag känner äntligen att jag kanske kan älska någon igen, han ska gifta sig, vi är båda lyckliga.
Det var nog rätt att vår relation avslutades, annars hade han inte träffat sin nya. Visst, det hade inte behövt bli så jävla långt, utdraget och smärtsamt. Men det är inte konstigt efter sju år ihop. Separationen hade nog inte kunnat komma som ett läkarsnitt. Det är vad jag tror.
Jag ska fundera på om jag ska fortsätta med den här bloggen. Vad jag vill med mit skrivande här, är att visa att en kvinna kan ha en sexualitet, kan ha det roligt, tråkigt, vara glad, deprimerad, full, you name it utan att på något sätt bli ett offer. För thats how the story goes. Som människa med kuk är det okej att ha en massa olika känslor och bete sig både bra och dåligt, men som kvinna: ajabaja!
Detta är en sann feministisk kamp och min terapeutiska ventil. Och jag har försökt vara lite rolig emellanåt.
Men jag får känslan av att alla inte läser min blogg med den här förförståelsen. Vissa läser den för att den är snaskig, för att kunna snacka skit om vad jag gör och hur jag tänker. Ja, jag gillar ju att blanda högt och lågt, har jag hört både en och två gånger, och ofta med någon slags avsmak i tonläget. Jag har inget emot att folk läser den för att den är snaskig på rätt sätt. Inte för att höja sig själva i mitt dokumenterat dåliga leverne.
Jag har blivit paranoid. Jo, jag har några jag litar på, men de vänner som finns där i periferin, hatar ni mig eller? Är ni avundsjuka? Äcklas ni av mig?
Jag behöver inga hatkampanjer, jag behöver ingen såpoperedramatik. Det klarar jag så bra själv. Vill ni inte ha mig i ert liv, säg det!
Ja, jag vet varken ut eller in. Jag är dum, jag är godtrogen, jag är kanske inte så smart, jag kanske babblar för mycket brevid mun, jag kanske vädrar mina åsikter för mycket, men jag skulle aldrig, aldrig smyga med vad jag känner inför någon. Det är jag inte kapabel till. Trots att jag är konflikträdd. Och klarar jag inte av att vara ärlig, då flyr jag.
Så. jippi! Det här kanske är det sista inlägget ever. Eller så hittar jag tillbaka till humorn och försöker skita i de som vill mig ont. Vem bryr sig egentligen, det är väl ingen som går under för att de inte får läsa om mitt misärliv. Annat än hatarna då!
